Karin Johannison som just blivit Augustprisnominerad. Melankoliska rum, heter hennes senaste bok. Jag tycker om hennes sätt att hålla allting öppet, att hon kan vara professor men ändå inte stänga ute allt som inte stämmer in på hennes teorier. Hon skriver alltid om utsatta människor och deras känslor, hur vi i varje samtid både som individ och gemenskap, försöker namnge och förklara våra inre psykiska tillstånd och hur vi agerar ut olika beroende på hur tillåtande tid vi lever i. Melankoli var väldigt vanligt i tidigare sekel som diagnos och då utlevande, kroppsligt. (I nutid är melankolin enligt Karin mer inåtvänd.) Något fint, rent av, konstnärligt. I nutid kan man säga att den förändrats och bytt namn till depression, utbrändhet o s v. Men grunden finns där fortfarande. Freud, en rolig gubbe men rätt klok på sina ställen, sa att melankoli liknar sorg, men över något man inte riktigt vet vad det är. En tomhet, hunger. Och vem har inte någon gång känt sig melankolisk, undrar jag. Är vi inte lite galna allihop? Intressant var det i allafall och skönt att få lite näring för själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar